... Jag kände mig inte alls dålig och allt kom nästan som en chock för mig. Jag tyckte alla överdrev och bara var dumma i huvudet.

Efter besöket hos skolsyster fick vi åka direkt in till södersjukhuset där jag fick stanna en vecka, eftersom jag var så sjuk. Jag fik inte gå, fick inte sitta upp i sängen och jag var tvungen att använda rullstol om jag skulle någonstans, till och med till toan som låg 3 meter ifrån min säng..

Efter en vecka där kom jag till en ätstörningsklinik som heter Stockholms centrum för ätstörningar. Jag låg där i två veckor och hade jätteproblem med att äta och dricka. Jag ville hellre dö en att äta mat. Jag satt till och med och planerade hur jag skulle kunna ta livet av mig..
Efter två veckor kom jag hem där ifrån. Direkt så gick jag ner i vikt igen. Mina föräldrar mådde jättedåligt och visste inte vad de skulle göra..  Alla var jättedeprimerande. Tiden gick och jag gick ner mer och mer. Julen började närma sig och mamma var rädd att jag inte skulle kunna vara med att fira den, rädd att jag faktiskt skulle dö. Hon sökte då till en ny ätstörningsklinik där man äter med hjälp av en våg.

Den 7 januari 2009 lades jag in på kliniken. Det var först då jag insåg att jag faktiskt var sjuk. Jag vägde då ca 30 kilo och lades in på heldygnsvården i 6 veckor. Jag fick ett rum som jag delade med en annan tjej som hade liknande problem. Den tiden var förmodligen den jobbigaste i mitt liv. Man var övervakad dygnet runt. Var man en befann sig så hade alltid en av personalen koll på en, man fick inte ens gå på toa eller duscha med stängd dörr och på natten kom det in någon ur personalen som kolla om man sov minst 10 gånger.

Jag led av väldig ångest under den tiden, ångest över att jag åt, ångest över att min familj mådde så dåligt och ångest över att jag sammanlagt minst skulle missa ett år av skolan. Vissa dagar kunde jag sitta och gråta oavbrutet i timmar och bara önska att jag slapp allt.
Efter de sex veckorna blev jag utskriven till dagvården på samma klinik. Det menas med att man är där hela dagarna, men får sova hemma på nätterna och helgerna.

Jag vet inte hur många veckor jag gick på dagvård innan jag äntligen fick börja gå i skolan en dag i veckan. När min behandlare såg att det funkade utökade hon dagarna till 2, sen 3 och så vidare och sista månaden i 8an kunde jag gå nästan varje dag. Jag hade då missat nästan hela 8an, men jag var på väg att bli bättre..

Fortsättning följer..