När jag var sjuk, var du min förebild. Du var den jag såg upp till, ville vara som och se ut som när jag skulle bli frisk. Du fick mig att kämpa, fick mig att sakta bli bättre. Du fanns alltid där, frammot och possitiv i min behandling. En hjälpande hand, den som lyste upp vägen jag skulle ta för att bli bättre..
Men sen försvann du. Personen jag såg upp till, hamnade i samma situation som mig själv. Plötsligt var allt så svårt, vem skulle nu vägleda mig? vem skulle nu lysa upp de rätta vägarna?
Jag hade haft dig där så länge, under en så lång tid var du alltid där.. Men vart fanns jag när du vart sjuk? Jag borde ha varit där för dig, som du var där för mig. Jag borde ha varit din förebild, jag borde ha lyst upp vägarna du skulle ta. Men jag fanns inte där, var bara till besvär. Jag drog med dig ut på djupt vatten, vatten där ingen av oss bottnar. Vatten där vi måste kämpa för att hålla oss över ytan, för att inte sjunka ner till botten. Men sakta har du börjat sjunka och jag ska göra allt för att dra upp dig till ytan igen, ska göra allt för att få in dig på torra land