Novell

Det vat någon som ville läsa min novell jag skrev i 9an så ni som vill får jättegärna läsa!:)



Alla sagor slutar lyckligt

Rök fylldes längst den mörka korridoren. Oro och panik. Tystnad och skrik. Gasmasker föll ner från taken. Allt gick så snabbt men ändå så långsamt.

Folk skrek runt omkring mig. Tankarna flög i mitt huvud. Jag var rädd men ändå lättad. Eliot satt i sätet bredvid mig, Skräckslagen men ändå fattade han ingenting. Maskerna var kalla och fuktiga antagligen aldrig använda. Det klibbade till när jag fäste den runt munnen. I högtalarna ropades det om och om igen att något var fel. Jag satt närmast fönstret. Ett starkt ljus sken upp längst vingen, motorn hade fattat eld. Jag sa ingenting, blundade och hoppades att det var en dröm och att jag snart skulle vakna. Folk skrek, spände fast sina säkerhetsbälten och tog varandra i händerna. Planet tog en kraftig vändning, rakt ner. Det var en sådan fart. Jag trycktes bakåt mot sätet. Eliot grät, skrek även fast han inte visste vad som skulle hända. Jag tog ett hårt tag om honom. La mig nästan över honom, ville inte att han skulle känna smällen. Jag kramade så hårt och viskade om och om i hans öra att jag älskade honom och att allt skulle bli bra. Mitt i all panik började jag räkna tiden, tiden tills vi skulle slå i.

Ettusenfem..

Ettusenfyra..

Ettusentre..

Jag knep ihop mina ögon så hårt jag kunde och kramade ännu hårdare runt min lillebror.

Ettusentvå..

Ettusenett..

Jag hörde smällen mot framdelen sen blev allt svart.

 

Jag kastade ner alla saker i min väska. Trosor, strumpor, tröjor och smink flög hejvilt i luften. Det var tur att väskan var stor så jag slapp vika alla kläder. Handuk, bikini, schampo, shorts äntligen var allt på packlistan förbokat. Det skulle bli så skönt att komma iväg, en ny start för vår lilla familj som fanns kvar. Juste min dagbok fick jag inte glömma. Den låg på sängen stor, brun, jag hade skrivit i den varje dag i några år tillbaka. Den var som en bok. Den innehöll så mycket hemska minnen, ändå låg jag och läste vad jag skrivit varje kväll. Ville minnas men ändå inte. Jag ville att de skulle förstå. Jag ångrar att jag inte gjorde allt så som jag så gärna skulle velat göra de. Om det bara gick att spola tillbaka tiden. Innan jag packade ner den var jag tvungen att läsa ur den. Blicka tillbaka i tiden då mitt liv tog sin första nerförsbacke efter den andra.

 

2009 – 21/1

Har inte skrivit här på ett tag nu. Nästan inte på ett och ett halvt år. Läste lite från när jag gick sjuan och åttan. Mitt liv var perfekt, jag hade allt, mamma, pappa, en underbar syster och en jättejobbig men underbar lillebror. Det gick bra i skolan. Jag hade nära vänner och helt enkelt ett liv som jag älskade.

Jag tänkte berätta om tiden då jag inte har skrivit. Mitt underbara liv tog en kraftig vändning. Det var en jättefin vinterdagdag i januari, marken var vit och träden var täckta av små iskristaller. Det var en alldeles för fin dag för att få veta det hemska beskedet. Min mamma blev diagnoserad i cancer, leukemi. Hon las in på sjukhus samma dag som hon fick beskedet. Hon började direkt behandlas med cellgifter. Att min mamma blev sjuk i cancer kom som en chock för hela familjen. Varför skulle det hända just vår familj? den perfekta, normala familjen? När jag fick beskedet den vackra dan låste jag in mig på mitt rum, jag satt i mitt fönster och kollade ut på snön som föll från himmelen. Det var ovanligt att jag grät, men tårarna forsade ner från mina kinder så som de vita snöflingorna föll från himmelen. Jag var rädd och förvirrad. Tänk om min älskade mamma skulle dö. Jag grät mig till sömns den natten.

Tiden då min mamma gick på cellgifter var väldigt jobbiga, jag gick in i någon slags depression, låste in mig i en bubbla. Berättade inte för någon om hur jag kände. Inte ens min bästa vän fick veta något. Jag tror att hon märkte att jag mådde dåligt. Hon brukade fråga om allt var okej. Jag nickade alltid, ville inte lägga tyngd på någon annan. Hemma var det tyst, ingen sa något vid matbordet. Jag satt flera gånger och sneglade på den tomma stolen. Alla mådde så dåligt. Jag försökte hinna med skolan så gått jag kunde, men det var inte så lätt, lektionstiderna flög bort med tankar på min mamma. Jag var ofta och hälsade på henne. Det var alltid lika jobbigt, att se hur dåligt hon mådde. Jag grät nästan varje gång jag var där. Efter ungefär tre veckor med cellgifter skulle hon genomgå sin första operation. De skulle göra någon slags blodtranspiration. Jag trodde inte på gud men den kvällen bad jag flera gånger om att allt skulle gå bra.

Min mamma klarade operationen ganska bra och började efter några veckor sakta att tillfriskna. Hon fick börja komma hem vid olika tillfällen. När hon var hemma mådde jag bra, även om allt inte var som det brukade så kände jag någon slaggs trygghet. Desto mer mamma var hemma desto bättre mådde jag. Ett tag kändes allt bra igen. Men sen kom en vändning. Cancern kom tillbaka. Mamma blev snabbt sjuk igen och lades in på sjukhus. Jag hade trott att allt var över, att hon skulle bli frisk. Men för varje dag blev hon svagare och svagare. Jag visste vad som var på väg att hända, men försökte att inte förstå. Så fort tankarna kom upp i mitt huvud puttade jag iväg dem. Jag kunde verkligen inte fatta att det hände just oss. Tanken hade inte slagigt mig tidigare, att livet kan ta en sådan hastig vändning. Dagarna gick så långsamt på slutet. Det kändes som för varje steg jag tog krossades glas under mina fötter. Du låg där på sängen, orkade knappt öppna dina ögon. Jag satte mig vid sängkanten, höll din hand, kramade den så hårt. Jag sa till dig hur mycket jag älskade dig och att det inte fick bli såhär. Du dog den natten. Min mamma dog när jag var fjorton år. Jag trodde inte att det kunde bli värre. Jag var helt förkrossad. Men det jag inte visste var att det bara var början på ett långt helvete.

Min mammas död gjorde mig svag och jag var alltid i min egna lilla värld. Mina betyg sjönk väldigt hastigt den terminen. Jag orkade verkligen inte, orkade inte bry mig, mådde så fruktansvärt dåligt. Allt drabbade ju inte mig. Resten av familjen mådde ju också dåligt. Jag och min syster stod väldigt nära varandra och nästan allt gjorde vi tillsammans. När mamma dog pratade vi inte om det, ingen av oss ville visa hur dåligt vi egentligen mådde. Men jag visste att hon mådde minst lika dåligt som mig. Min lillebror var så liten när mamma dog. Han var inte ens fyllda ett. Så han förstod inte vad som hände. Om jag bara hade vetat vad som skulle hända..

 

Jag smällde hastigt ihop boken när pappa kom in klampandes i mitt rum. Jag ville inte att han skulle se att jag läste ur den. Han försökte låta glad när han frågade hur det gick med packningen, men egentligen var han deprimerad och han var dålig på att dölja det.

– De går bra, jag är precis färdig. Pappa tog min väska och ställde den nere i hallen så att jag skulle slippa släpa ner den för trapporna själv. Vi skulle åka imorgon. Det kändes så fel, att inte alla skulle med som det brukade vara. Jag kände mig så självisk. Fick ångest för att jag åkte utan dem. Att bara lämna dem och åka bort som om allt var som vanligt. Jag hade lämnat min dagbok på sängen. Jag vill skriva i den på planet så jag packade inte ner den i min stora väska.

 

Vid middagen den kvällen var stämningen lite bättre än vanligt. Det var i alla fall någon son sa något till varandra. Eller min lillebror sa några ord om resan annars var det lika tyst som vanligt. Jag petade med gaffeln i den klibbiga potatisen, sneglade på de två stolarna som stod tomma vi bordet. Hur kunde allt gå så fel? Tårar fylldes i mina ögon, men jag höll dem inne, ville inte förstöra stämningen när den för en gångs skull var lite bättre. Jag sköt istället undan tallriken och gick upp på mitt rum.

Det var en sådan där jobbig dag när bara allt känns fel. Vi skulle åka och allt kändes så jobbigt. Jag mådde så dåligt och allt blev bara för mycket. Jag tog upp rakbladet som låg i lådan bredvid sängen, satte det mot min handled och drog till. Det sved, en röd bloddroppe rann längst min arm. Ångesten lättade lite. Jag drog en gång till och en till. Det kändes mycket bättre efteråt. Det kändes som om allt var mitt fel. Jag var tvungen att straffa mig själv. Min pappa var den ända som visste att jag brukade skära mig, men han trodde att jag hade slutat. I skolan gick jag alltid med långärmat så ingen skulle se mina ärr. Jag la tillbaka rakbladet i lådan igen, torkade tårarna från mina kinder och gick och la mig i sängen. Nu kändes det bättre. Innan jag somnade tog jag upp min dagbok igen. Ville läsa lite. För att inte glömma.

 

2009 – 19/4

Det var två månader nu, sen du lämnade oss. Om du bara visste vad vi skulle behöva dig. Min mammas död var den första nerförsbacken i mitt liv och inte den sista.  Några veckor efter att min mamma dog slutade min syster att äta, jag fattade verkligen inte. På något sätt gjorde hon det för att straffa sig själv. Allt blev så mycket värre. När mamma dog trodde jag inte att det kunde bli värre, men nu, nu sprack allt.

Min syster, Tessan, eller Therese som hon egentligen heter började hastigt gå ner i vikt. Maten minskade mer och mer. Hon verkade inte förstå vad hon gjorde med sin kropp. Att äta hemma var det värsta jag visste, inte en ända middag slutade utan tjafs och bråk, utan skrik och tårar. Pappa var så ledsen och rädd och han visade det genom att vara arg. Tessan fick anorexia. Nog en av de hemskaste sjukdomarna. Hon blev så smal, liten, så tyst. Det som var mest jobbigt var att mycket gick ut över mig. Jag ljög ofta för pappa för att skydda min syster. Jag fick alltid frågor som har Therese ätit i skolan idag? Vet du om Therese åt frukost i morse? Eller vet du vart hon är? Jag visste svaren hela tiden, men ljög. Jag sa att hon åt att jag inte visste vart hon var när det var middag. Jag ville inte att hon skulle bli sur på mig. Nu i efterhand ångrar jag mig. Kanske hade det hjälpt att säga sanningen.

Min syster las in på en klinik för ungdomar med ätstörningar. Den perioden var väldigt jobbig. Att hälsa på henne var inte häller lätt. Hon var alltid arg, ledsen eller sur. Hon fattade inte att hon behövde äta. Jag mådde så dåligt, först mamma och nu det här. Jag stängde in mig ännu mer, stängde ut omvärlden. Jag var så deprimerad. Började skära mig. Jag hade sådan ångest i min kropp. Jag gick inte till skolan längre, orkade inte. Inte en enda dag gick utan att jag grät. Tessan mådde så dåligt, hon var så sjuk. Hon vägrade äta och gick ner mer i vikt. När hon var nere på 30 kilo berättade läkarna att hon svävade mellan liv och död. Hennes puls var väldigt låg och hennes hjärta riskerade att stanna när som helst. Att förlora min syster tänkte jag på väldigt ofta. Jag var så rädd att hon bara skulle försvinna. Visste inte vart jag skulle vända mig. Visste inte vart jag skulle ta vägen.

 

Jag vaknade av klockan som ringde på högsta volym. Boken låg på min mage, jag hade tydligen somnat när jag läste. Jag la boken bredvid mig och gick upp. Nu var det dags, vi skulle åka snart, om bara några timmar skulle vi sitta på planet. Planet som skulle ta oss till värmen, bort från denna platts som påminde om allt ont. Jag mådde bättre idag, inte bra men bättre en vad jag brukade göra. Ångesten hade släppt lite grann. Det kändes fortfarande fel att vi skulle åka, Att inte alla skulle med. Men på något sätt skulle det bli skönt, att liksom bara komma bort från allt. Kanske skulle jag kunna tänka på annat än bara allt det hemska.

Jag drog borsten några gånger genom mitt ljusa hår. Orkade inte fixa det. Satte upp allt i en knut på huvudet och satte lite puder i ansiktet mer orkade jag inte. Jag tog på mig ett par tights och en tunika. Både skönt och flyga i och inte för varmt när vi skulle komma fram. Jag tog mina sista saker och gick ner i hallen. En taxi skulle komma och plocka upp oss när som helst. Pappa stressade runt i huset för att hinna klart med det sista som behövde göras.

Efter ett tag stod alla påklädda och klara i hallen. Ångesten började komma tillbaka, det påminde om förr. När alla stod här i hallen och väntade på att taxin skulle komma. Det kändes så fel. Det var inte den stämningen som det borde vara. De glada och uppspelta minerna. Vår familj var så trasig. Ett starkt ljus sken in genom fönstret. Taxin hade svängt in på vår avfart. Äntligen suckade pappa och tog Eliot i handen och gick ut mot bilen. Jag tror han såg mer fram i mot resan en vad jag gjorde. Jag tog några väskor och gick ut mot bilen, nu ville jag bara komma iväg så jag inte fick en ny ångest attack. I bilen var det kallt, chauffören visste tydligen inte var värme var för något. Vi skulle åka i ungefär en timme för att komma till flygplatsen. Så jag tog upp min dagbok för att läsa lite, för att få tiden att gå fortare och för att minnas och inte glömma.

 

2009 – 7/9

Det har gått ett tag nu. Mitt liv har inte varit lätt. Allt har blivit så mycket sämre. Vet inte var jag vill. Om jag vill stanna eller gå. Det känns som för varje dag som går tar jag trappsteg efter trappsteg neråt, trappan har blivit så lång, det är mörkt och det går liksom inte komma upp. Jag ser inte ens ljuset längre. Tessan var sjuk så länge. Allt var så jobbigt. Du var ju liksom aldrig hemma. Utan bara på den där kliniken. Jag var så hjälplös, allt jag gjorde blev liksom bara värre. Jag ville så mycket, men kunde inget göra. Det var sällan du var hemma. Men när du väl var det kände jag en trygghet. Då visste jag att du fortfarande fanns. Att du inte hade lämnat oss. Men ändå var allt så jobbigt. Hade hela tiden en klump i magen. Jag var så fruktansvärt rädd. Vårt hus var som ett helvete. Bara skrik, bråk och tårar. Det var aldrig en stund fylld med kärlek.

Jag visste att du redan hade gett upp, att du redan hade bestämt dig. Du ville inte vara kvar. Det smärtade i mitt hjärta, att vet att du hellre valde himmel en jord. De sista veckorna låg du bara där på kliniken. Så svag. Jag var där nästan varje dag. För att veta att du fortfarande fanns kvar. Men sen kom den dagen då läkarna sa att ditt hjärta inte skulle klara natten. Du var så hjälplös. Jag satt hos dig hela tiden. Tårarna rann från mina kinder. Jag kunde inte fatta, fatta att jag ytterligare en gång satt där vid sängkanten och väntade på att din ande skulle lämna din kropp. Jag såg hur dina lungor drog sina sista andetag innan ditt hjärta la av. Det nästan svartnade för mina ögon. Jag ville inte fatta att det var sant. Att min älskade syster hade lämnat mig. Jag kände mig så ensam. Dagarna efter låg jag bara på mitt rum. Kände mig så hjälplös. Jag la skulden på mig själv. Allt var mitt fel. Jag hade så många frågor men inga svar. Jag hade kunnat rädda dig. Hade jag bara inte ljugigt, svarat ärligt utan lögner. Om jag bara sagt att du inte åt och att jag visst var du var. Det var mitt fel, allt var mitt fel. Jag gjorde så hon dog. Tankarna flög i mitt huvud hela tiden. Hade sån jävla ångest, var så deprimerad. Allt var fel. Den kvällen blev allt för mycket. Jag ville inte längre. Mitt liv var inte värt att leva. Inte för allt jag gjort. De skulle ha det så mycket bättre utan mig. Att skära mig räckte inte längre. Jag skulle gå steget längre.

Jag tog allt jag kunde hitta, sömntabbletter, verktabbletter, smärtstillande, jag rensade hela skåpet. Jag proppade i mig allt, mängd efter mängd. Ville vara säker på att jag skulle försvinna. Jag satte mig på golvet. Nu var det bara att vänta. Tankarna flög runt i mitt huvud, som en tornado med tusentals ord. Gjorde jag rätt? Att lämna de jag älskade. Pappa och Eliot. Skulle han förlora båda sina döttrar? Mer ångest, mer tårar. Jag ville dö, jag ville lämna denna värld. Men jag fick bara mer ångest. Jag lämnade ännu mer sorg till min pappa. Lämnade allt tungt till honom, medans jag tog den lätta vägen ur det hela. Allt snurrade. Runt och runt, jag kände mig yr. Jag kunde inte göra det. Även om jag så gärna ville.

Jag satte mig över toaletten, tryckte fingrarna så långt in i halsen som jag kunde. Jag var rädd. Andades så fort. Jag gick in i någon slags panik, hyperväntilerade. Först kom det ingenting, men sen kom allt upp lika snabbt som jag fått ner det. Om och om igen tryckte jag mina fingrar långt bak i halsen, för att vara säker på att jag skulle få upp allt. Jag lutade mig bakåt mot väggen, jag var helt utmattad, helt förstörd. Jag hade tagit mitt liv den natten, om jag inte vetat vilken tyngd jag lagt på min pappa. Kanske skulle jag gjort det ändå. Kanske skulle det vara bättre utan mig. Jag berättade aldrig om mitt självmordsförsök för någon, absolut ingen.


Taxin svängde upp vid infarten av gate sex. Jag stoppade ner boken i min handväska som jag skulle ha på planet. Det var klart att jag skulle ha boken till hands i fall att jag ville skriva något. Incheckningen gick fort, efter bara någon timme satt vi på planet. Men det kändes som en evighet. Det var så många tankar som flög i mitt huvud. Mamma och Tessan var inte med. Jag skyllde fortfarande på mig själv. Att det var mitt fel att de inte var här. Att de inte stod här bredvid mig, stod här och log. Istället stod här bara en trasig familj, som förlorat nästan allt.

Flygvärdinnan gick igenom säkerheten på planet. Berättade vart flytvästar och gasmaskerna fanns, det gamla vanliga som jag hört minst tio gånger och snart kunde utantill. Jag lyssnade inte satt som vanligt i min egna lilla värld. Jag kollade ut genom fönstret. Det knep till i magen och ångesten kom krypandes genom kroppen. Nu fanns det ingen återvändo. Jag insåg att det bara skulle bli vi tre den här gången. Att mamma och Tessan inte skulle med. Planet började sakta rulla ut över det stora flygfältet. Jag lutade mig mot fönstret. På något sätt var jag rädd och osäker. Jag var rädd för att gå vidare och lämna allt bakom mig. Eliot satt i sätet bredvid mig. Han var spänd på vad som skulle hända. Det var första gången han flög så det var inte så konstigt. Planet lät högt när piloterna tog fart för att komma upp i luften. När det lyfte från marken pirrade det till i magen. Jag fick en känsla av illamående. Det var så mycket på en gång. Eftersom det var mitt i natten vi flög hade jag bestämt mig för att sova på planet. Om jag sov kunde jag inte känna all ångest av att vi åkte. Jag stoppade lurarna i mina öron och somnade till min favoritlåt ” I´ll be”.

 

Vaknade av skrik och muller. Jag drog ut lurarna ur mina öron. Korridoren fylldes med tjock grå rök. Oro och panik. Tystnad och skrik. Gasmasker föll ner från taken. Allt gick så snabbt men ändå så långsamt. Folk skrek runt omkring mig. Tankarna flög i luften. Jag var rädd men ändå lättad. Eliot satt i sätet bredvid mig, Skräckslagen men ändå fattade han ingenting. Maskerna var kalla och fuktiga antagligen aldrig använda. Det klibbade till när jag fäste den runt munnen.

I högtalarna ropades det om och om igen att något var fel. Jag satt närmast fönstret. Ett starkt ljus sken upp längst vingen, motorn hade fattat eld. Jag sa ingenting, blundade och hoppades att det var en dröm och att jag snart skulle vakna. Folk skrek, spände fast sina säkerhetsbälten och tog varandra i händerna. Planet tog en kraftig vändning, rakt ner. Det var en sådan fart. Jag trycktes bakåt mot sätet. Jag tog upp min bok för att hinna skriva lite, jag visste vad som skulle hända. Jag skyndade mig och skrev några rader, försökte få med så mycket jag kunde. Planet skakade till och boken föll ner på golvet. Eliot grät, skrek även fast han inte visste vad som skulle hända. Jag tog ett hårt tag om honom. La mig nästan över honom, ville inte att han skulle känna smällen. Jag kramade så hårt och viskade om och om i hans öra att jag älskade honom och att allt skulle bli bra.

Mitt i all panik började jag räkna tiden, tiden tills vi skulle slå i.

Ettusenfem..

Ettusenfyra..

Ettusentre..

Jag knep ihop mina ögon så hårt jag kunde och kramade ännu hårdare runt min lillebror.

Ettusentvå..

Ettusenett..

Jag hörde smällen mot framdelen sen blev allt svart.

 

2009 – 14/11

Det här är nog det sista jag någonsin kommer att skriva. Jag behöver inte säga hejdå till någon, för det finns ingen kvar som jag älskar.

Jag är inte rädd. Jag vet att mamma och Tessan möter oss i slutet av tunneln.

Jag trodde inte mitt liv skulle sluta såhär. Men jag vet att jag kommer bli lyckig.

Vi kommer att träffas igen. Det sägs att alla sagor slutar lyckligt och det tror jag med.

 

 

Av: Sophie Collin Folkeryd 9:1

 


Kommentarer
Postat av: elsa.

helt sjukt vilken text.. läste igenom hela grät nog minst 5 gånger.. fy vad hemskt.

kan du inte lägga in en bild på Tessan.

jätte fin text &blogg.

2010-11-19 @ 17:00:08
Postat av: Anonym

mvg? :D

2010-11-19 @ 17:29:44
Postat av: Anonym

Denna novell är sanslöst bra! Så hemsk, men ändå fin! Var stolt över den och fortsätt kämpa!

2010-11-19 @ 18:43:36
Postat av: Melinda

Gryym ju!

2010-11-19 @ 20:31:41
Postat av: Anonym

GUD VA BRA! var super stolt över den! bästa jag hört!

2010-11-19 @ 22:23:39
Postat av: Jonna

Den är så sjukt bra tröttnat aldrig på att läsa den! <3

2010-11-19 @ 22:35:54
Postat av: Therese

Du måste änmäla dig och den här berättlesen till typ någon författare tävling...! Själv heter jag Therese! =)

2010-11-19 @ 23:22:00
Postat av: Bella

Jaaag.. sitter och gråter..

2010-11-20 @ 02:15:46
URL: http://isabellewihlborg.blogg.se/
Postat av: Jenniiiiiffer

shit vad bra!

satt och grät när jag läste den!

2010-11-21 @ 01:08:35
URL: http://jenniferholmqvist.devote.se
Postat av: cecilia

Grym novell, verkligen!

2010-11-21 @ 13:07:08
URL: http://cceciliaolssons.blogg.se/
Postat av: Linda

Det är väll nt sant? Men gud vilken skit bra novell!

Jag grät typ 7 gånger när jag läste den, kan du inte typ skicka in den i någon författar sak?

Du borde jobba som författare! :D

2010-12-23 @ 11:08:09
Postat av: Anonym

oherregud, vilken helt otrolig novell..är helt kär i den, så grymt bra.

2010-12-26 @ 23:41:31
Postat av: matilda

WOW säger jag bara, vilken novell, så känslosam, sitter här med tårarna i ögonen, helt sjukt vad denna text berörde!

2011-11-18 @ 18:38:29
URL: http://tillaann.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0