Hela vår familj var så jävla trasig. När Angelica var sjuk mådde jag fruktansvärt dåligt, grät varje kväll. Jag var så jävla rädd att det hela skulle sluta med att hon eller mamma skulle ta livet av sig. Hade mardrömmar om det väldigt ofta.  Det var som att hela det året hon var sjuk var jag instängd i en bubbla.. jag försökte verkligen göra allt för att hon skulle bli friska, åt alltid mer mat en vad jag egentligen orkade, för att hon skulle se att det inte var farligt. Jag fattade inte att det kunde vara så svårt att äta, men det gör man inte förens man kommer in i sjukdomen själv.

Men sen satte det stopp och jag började tänka lika dant. Det började med att jag ville vara nyttig. Jag satte upp mål för mig själv att jag inte fick äta något mer en frukost, lunch och middag, och då skulle jag inte äta så jag blev mätt utan bara lagom.  Sen om jag var sugen på något fick jag äta frukt och dricka vatten. Så höll jag på ett tag och det tog ett tag innan jag började sakta gå ner i vikt.

Men sen tyckte jag inte att det räckte och jag började minska frukosten och lunchen i skolan då mina föräldrar inte kunde se vad jag åt. Jag började även att spy upp middagen jag åt hemma eftersom jag tyckte att jag åt för mycket. Men jag kunde liksom inte minska middagen så mycket för jag var rädd att mina föräldrar skulle se, jag hade nu börjat utveckla bulimi.

Sedan åkte vi till Karibien, det var resan som skulle bli vår familjs nya start efter allt vi gått igenom med Angelicas sjukdom. Men så blev det inte. Jag tappade ganska mycket i vikt under resan och det var när jag kom tillbaka hem folk började märka att jag gått ner.

Jag bortförklarade allt och kom på alla möjliga ursäkter för att slippa maten eller kunna gå på toa efter så jag kunde få upp det.