Ett nytt tag vid varje andetag
Det känns lite bättre idag, men jag kan inte sluta tänka på allt och har fortfarande en stor klump i magen som inte vill släppa. Gårdagen var riktigt jobbig. Jag var inte berädd på vad som skulle tas upp på mitt utvecklingssamtal, men det slutade att både rektor, min mentor, kuratorn och min mamma satt i rummet. Mötet var mer planerat för att prata om min sjukdom i stället för skolan. Det hela slutade i tårar och vi satt en timme och pratade om hur vi skulle lösa allt. Skolan var nämligen oroliga och vill att jag söker hjälp på klinik igen, eftersom de tycker jag blivit sämre. Något jag inte kommer att göra en gång till. Blev väldigt jobbiga diskutioner om mat och om att jag aldrig kommer komma någonstans i livet och aldrig bli tagen på alvar osv.. Helt enkelt tunga ord som fick mig att bryta ner totalt.
Rädd blev jag också, nya saker skrämmer mig ibland. Eftersom jag absolut inte tänker söka till en klinik igen så slutade det med att jag måste träffa psykolog från bup och även väga mig hos skolsyster igen. Måste träffa en akut innan jullovet har skolan berstämt. Vet inte riktigt hur det kommer gå.. Jag är nog en av de svaraste personerna för att öppna sig för folk. Jag gillar helt enkelt inte att dela med mig av mina problem. Jag tycker dem är mina och ingen annans. Får helt enkelt så hur det kommer gå, vet inte riktigt om jag kommer kunna få fram några ord i över huvudtaget om man säger så.
Någon som pratat med psykolog någon gång? Går det att öppna sig för främmande personer? och hjälper det ens? jag vet faktiskt inte, är lite skeptiskt mot det men det är väl värt ett försök antar jag...
keep going girl.. perhaps some day, but not today..
Ta hand om dig Angelica! Du/ni är otroligt starka, kämpa, du klarar det! Styrkekram! ♥
ush va hemskt de där lät. Vem skulle inte bryta ihop om alla bara sätter sig så och pratar om en så där? Försök bita ihop så klarar du det! ;)
Jag ska ha ett sånt möte med rektorn, kuratorn, min mentor, skolsyster och mina föräldara av liknande anledning är verkligen jätte nervös.. men jag har pratat med en kurator och behöver kanske också få en psykolog på bup.. det hjälper faktiskt, bara du vågar berätta allt så kommer de verkligen hjälpa dig. visst det var väldigt svårt i början att liksom prata om sina problem och så men det hjälper verkligen! och den den klumpen i magen du pratar om, jag vet precis vad du mernar, men tror mig den kommer släppa allt eftersom du berättar vad det är som gör den. tro mig! lycka till, allt kommer bli bra tillslut, jag lovar
jag är precis som dej, har jättesvårt att öppna mej och känner mej bara jobbig och pinsam om jag pratar om mina problem. men jag har fått gå hos psykolog nu dom senaste månaderna pga att jag nästan gått in i väggen för man kan inte hålla saker för sej själv för länge! du måste hitta nån att lätta på hjärtat för. och då är det jättebra att hitta en bra psykolog som är jättebra på det den gör och som har som jobb att lyssna på dej, den ska liksom göra det, du behöver inte känna dej i vägen :)
be strong girl!
det här fixar du! massa kramar!
<3
Jag vill bara säga att jag har gått igenom jätte mycket grejer inte något som r likt dig eller något men förlorat min mamma och har inte någon kontakt med min pappa och mycket mer. Jag var väldigt negativ till att gå och prata någon men bröt ihop och blev tvingad dit. Det hjälper dig. Du kommer kunna få hjälp på dina villkor och det kommer bli bättre. Det är kanske inte så att det bara blir bättre direkt men tillslut blir det det.
Var stark, du klarar det!
Du är stark!
kram!
Det kommer bli bra! Fortsätt kämpa:) Super söt bild oxå:P:P
Jag vet vad du menar, men jag tror inte det är du som inte vill öppna upp, det är anorexi. Jag hade samma problem.
Jag gick till en psykolog på BUP, jag satt bara tyst och tittar på mina fötter medan psykolog försökte få mig att prata, men jag ville inte säga hur dåligt jag mådde, hur allt gick fel, hur sjuk jag egentligen var.
Till slut berättade för mig att de kunde inte hjälpa mig, skulle jag inte prata så fick jag inte gå tillbaka, inte om jag faktiskt skulle börja prata?
det hjälpte mig aldrig ... men det kan göra för dig ... att öppna upp?
Att ha någon att prata med när man mår dåligt är precis vad man behöver. Du och Sophie har varandra men det kan lätt bli att det halkar av på fel spår eftersom båda lider av samma sak. En psykolog har "tysnadsplikt" och är där för att hjälpa dig så se det som en vän istället, som du vet aldrig kommer berätta det du säger för någon! Det är bättre att få ut allt man känner istället för att hålla det innom sig.
Lycka till!
Hoppas allting blir bra! <3
Jag började först på öppenvård och fick d¨börja prata med psykologer. Hade sjukt svårt för det... det tog väl mer än ett halvår innan jag kände att jag kunde öppna mig och de fick mest st'älla frågor och jag var tyst. Sen började jag på dagvård och fick träffa min terapeut varje dag och för mig har det varit det absolut bästa. Hade jag inte pratat om allt jobbigt som tärt på mig hade jagaldrig kunnat börja äta. För mig hörde det ihop jättemycket. SÅ även om det var svårt var det nödvändigt. Hoppas allt blir bra! :)