Livet är verkligheten
Vem är jag och vem har jag vart? Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för alla jag skadat i denna värld, kommer aldrig förlåta mig själ, aldrig!. Det är något som alltid kommer att gnaga inom en. Jag kommer aldrig må bra efter allt detta, kommer aldrig att bli frisk från allt detta.
Att sophie insjuknade i samma sjukdom är också mitt fel. Jag hatar att det är så, vill hälst inte inse att det är jag som förstört allt, förstört vår familj och förstört dig, men jag vet och det vet alla andra också att allt faktiskt berodde och beror på mig. Jag kan inte säga annat en förlåt, förlåt far allt! men det räcker inte för det som är gjort är redan gjort. Tiden går inte att spola tillbaka, även fast jag önskar det...
Snälla, försök kämpa och bli frisk för dem som faktiskt älskar er! Kram
Ge aldrig upp! Ni kommer att klara detta utmärkt, även fast man aldrig blir helt frisk så kommer det bli bra. Angelica, det kan vara svårt i vissa stunder, men inte kunde du hjälpa att du blev sjuk. Sjukdomar är något vi inte kan styra över, det är absolut inte ditt fel. Ta åt dig av alla posetiva kommentarer ni får, se livet Algot från den negativa sidan! Ni är två underbara tjejer, så fortsätt kämpa, ni är så starka det har ni redan bevisat. Eran familj gör och kommer alltid att älska er för dom ni är, även fast de inte alltid visar det. Ge aldrig upp, ni klarar detta! Kram fyllt med kraft åt er. <333
Algot ska vara aldrig ;)
sluta, jag börjar fan gråta... :'(<3333 fanfanfan, ni får nt ge upp seriöst, jag vet att det är det svåraste som finns, men att ge upp är det lättaste.. Men ge ändå ALDRIG upp..!<33
börjar typ gråta nu jag med.... angelica det är inte ditt fel!! men bli friska och visa för dem ni älskar att ni är starka och ge all kärlek ni inte visat dessa år och ge tillbaka, ge tillbaka <3
Att ge upp är alltid det lättaste att göra...
Frågan är om det verkligen är det lättaste?
Då jag menar ger ni upp, så kommer alla era vänner dom som läser bloggen, ja alla som känner till er att förlora en del av sig sjävla bara för att dom satt och hoppasde och innerst inne. känna att det där måste vara nåt dom kommer klara av, för det känner jag/vi på oss.
Det lättaste måste att vara att vissa vilka ni är och hur starka ni är, så att dom som påstår annat kommer efter ett tag att känna. "men nej, vad gör jag? har ju märkt att det spelar ingenroll hur jag försöker så går dom bara framåt iaf. Så det kanske är bättre att jag hjälper dom när jag kan, och vågar vissa att jag också är stark och kan ställa upp för allt jag/vi gjort..
"
Frågan om att vara stark kan tolkas på många olika sätt.
Jag tolkar det som om den som ger upp tar alltid den lättaste vägen.. släpper allt ger upp allt och tittar inte ens. Ser inte konsekvenserna som kommer att uppstå när personen i fråga har gett upp och lämnat allt han/hon känner till..."
Jag kan ju dock inte påstå att eran sjukdom är nåt som jag ser/vart med om så svårt att riktigt veta hur jag ska skriva/svara så att det ser bra ut för dig och dom som läser...
Men jag kan dock säga att efter den olyckan jag var med om som jag nämnde lite grann, så har jag lärt mig en sak. händer en/flera dåliga saker så kommer alltid samma mängd hända i det bra, frågan är bara när och hur länge/lång tid det tar innan man förstår själv att man innerstinne egentligen var den som satt stop för allt..
Hmm, det där låter konstigt men förstå mig rätt :) annars måste jag sätta mig ner och skriva ihop det bättre... :)
Önska jag kunna hjälpa er på nåt sätt... nästan så jag önskar jag kunna prata med er och berätta allt jag har vart med om, hur jag har hanterat allt och allt..
hade ju kunnat skriva mailen här men, hmm njaaa...
Men ni kanske ser den ändå? så är det så att du/ni känner att ni vill göra ett försök.. bara maila och fråga.
Lovar jag ska göra allt jag kan för att isf hjälpa dig/er.
Det kommer gå bra ska du se! Bara ta den tid det tar och låt allt ha sitt spel och följ med i den tact du själv känner att du orkar.
Det löser sig!
Det blir bra!
Stor kram på dig/er!
PS: varför lyckas jag alltid skriva sån långa inlägg? :/ srry :D
Vad menar du med ekonomiska problem? Kram o kämpa på!
Det är inte ditt fel! Hoppas ingen någonsin har sagt det till dig. Det är ju en sjukdom och ingenting man kan rå för, ingen vill ju ha ätstörningar.Kämpa på, förr eller senare är ni ute på andra sidan, och då kommer du ocks förmodligen förstå att du inte kunde hjälpa detta.