Jag har precis pratat med mamma, eller har berättat för henne att jag har bestämt mig för att gå till skolsyster en gång i veckan och väga mig. Om jag inte kommer göra framsteg och gå upp i vikt, så kommer jag inte få delta i aktiviteterna vi gör i skolan, som skidor, klättring och dykning mm. Jag måste liksom börja inse att jag aldrig kommer komma någonstans i sjukdomen om ingen sätter krav på mig, måst liksom inse att jag inte kommer klara det här själv, även om jag vill det. Måste börja ta tag i mitt liv, så att jag kommer någonstans här i världen..
Mamma vart så rörd när jag pratade med henne, att tårarna bara rann. Hon var så glad att jag äntligen tog tag i allt, att jag liksom på något sätt insätt att jag behöver hjälp och hon har ju faktiskt rätt, jag kommer aldrig klara det här på egen hand.


Jag har verkligen väldes gulligaste mamma, en mamma som verkligen alltid vill finnas där och alltid vill ens bästa. En mamma som jag älskar och har en av de största platserna i mitt hjärta.