Nu har jag suttit och gråtit i timmar tror jag, jag gjorde en sak som man inte får göra och en behandlare såg det. Allt blev bara för mycket, mår redan så psykiskt dåligt över att vara på det här stället att minsta lilla grej tar kol på mig. Jag är liksom så svag att jag inte klarar av att ta alla motsteg som kommer imot mig hela tiden. Just den här gången blev allt så fruktanvärt jobbigt. Det känns som om jag aldrig kommer komma här ifrån. Mår dåligt över att jag kommer missa all julstämmning innan julen, alla traditioner. Som att baka allt julgodis, gå i stan bland all justämmning, handla julklappar. Jag har liksom inte ens firat min födelsedag en.. Känns som att när jag ska fira den kommer den liksom vara bortglömd och alla kommer ta det som om jag inte ens fyllt år. Allt känns så jävla fel.
Tankarna styr hela tiden över mig och jag tvingas till något jag egentligen inte vill. Jag vill bli frisk men ändå inte, och när jag är här kan jag inte välja, jag har inget val utan man blir liksom tvingad. Jag har själv ingen kontroll. Jag försöker tänka positivt men det går inte. Är rädd, ledsen och förvirrad, känner att jag bara vill försvinna..
Just ikväll känns allt verkligen meningslöst, men något som jag började tänka på var det angelica skrev om i det tidigare inlägget. Det finns så många som har det så mycket sämre, ingen mat, tak, föräldrar osv. Ändå tar jag inte vara på allt detta. Jag kanske har mer en vad jag ser, kanske finns det inte bara tårar, förtvivlan och svek..