Jag tror faktiskt alla hämska ord jag hört, alla jävla ord som sårat djup inom mig, faktiskt har gjort mig starkare. Alla gånger ni skrikit, alla gånger ni slängt ur er att allt var mitt fel, att jag var ful, att allt skulle vara bättre utan mig, alla dessa ord som sänkte mig längre och längre ner tror jag efter många år gjort mig starkare. Visst det bränns fortfarande i bröstet så fort ni säger fel saker. Visst jag blir fortfarande ledsen, men jag har lärt mig att acceptera mina misstag. Det var inte någon annans fel någon stans, jag förtjänade att få höra saningen även om det sved längst in i redan ett brustet hjärta.
Jag tror jag är starkare idag, eller är jag det? Jag tror jag har insätt att livet aldrig kan bli sämre en vad det var förut, jag kan inte tryckas så långt ner igen och att det är tack vare det jag orkar fortsätta. Livet är inte ljust nu, men ljusare en förut..  Jag tänker förtsätta kämpa för att livet ska bli ljusare, kan inte fortsätta att behandla livet som en gammal värdelös leksak som ingen längre vill ha. Jag måste ta vara på tiden som faktiskt tickar, måste se till att leva innan klockan stannar och allt är förbi..