Mötet i morse med soc, mina färäldrar, mentor och skolsyster gick sådär. Jag fick inte delta i samtalet föerens en timma efter att alla andra suttit och pratat och då kändes det som alla mot en. Känns som om de bestämde massor som jag inte vet om. Jag vet att det var då skolsyster passade på att bestämma att jag inte fick vara med på idrotten längre. Så förbannad över det, eftersom att skolsyster innan lovet sagt att vi skulle se hur det gick under lovet med vikten och efter det bestämma om jag skulle få vara med eller inte. Känner mig sviken än en gång.. Hon kollade inte ens hur det hade gått för mig..

Annars verkade de från soc trevliga. De jobbar inte med ätstörningar eller så, utan med att försöka hjälpa familjer och personer att komma på fötterna igen. De sa inte så mycket mer en att de skulle se vad de kunde göra och inte göra. Får se vad det leder till helt enkelt.

När allting var slut tömdes ögonen på tårar. Gick helt enkelt inte att hålla dem inne. arg, besviken och ledsen, kännslorna bara flög upp. Man känner sig så misslyckad när man vet att det är en själv som är problemet. Den personen som förstört allting och gjort att allt gått så långt.