Gick hem från skolan tidigt idag. Huvudet gör ont och hela jag flödar över av känslor. Ångest och panik som kom krypande i hela kroppen. Tårar som vill rinna ner från kinderna, men jag tvingar dem att stanna inne. Jag är inte svag, ska inte gråta.
Överdrivet kanske, jag vet inte.. Men känner mig så misslyckad, som om jag föddes till att sabotera för andra. Åren bara passerar, klockan bara tickar iväg och fortfarande har jag inte lyckats. Lyckats bevisa att jag faktiskt kan och duger till något. Så extremt besviken på mig själv, besviken på att jag aldrig vinner..

Imorgon väntar nog en tuff dag kan jag tänka mig. Fick veta idag att soc kommer till skolan imorgon för möte med mina föräldrar, lärare och förmodligen mig antar jag. Vet inte vad soc ska göra, omplacera mig till en annan familj? ne antar att de gör andra saker en de, men det är det första tankarna man får när man hör om soc.  Vet inte riktigt vad de gör egentligen, eller har faktiskt ingen aning om vad mer de sysslar med.
Är rädd inför mötet, vad kommer de säga? Jag vet ingenting och det skrämmer mig. Tror de bara ska prata och försöka få våran familj på fötterna igen kanske, men vet faktiskt inte.
Jag tyckte det räckte med samtal hos psykologen på fredag, men tydligen inte. Sådan ångest inför veckan, panik över allt just nu. kommer nog bli en tuff vecka kan jag tänka mig, men måste våga tro att det kan sluta bra.