Älskar den!

Hej Angelica & Sophie! vet inte riktigt hur jag ska formulera fram det som jag vill få sagt men jag ska försöka.

Jag valde att skriva en kommentar långt bak för att så få som möjligt skulle se den, och ni får gärna svara till min epost iatället för på bloggen.

Jag har läst igenom hela eran blogg (såg länkningen på sarah tjulander's blogg) och klickade mig in. jag har alltid tyckt att det har vart intressant att läsa en blogg som eran. folk som kämpar för någonting, vad det än handlar om! Men nu är det så att jag är väl.. helt normal. eller vissa dagar känner man sig ju rejält BIG om ni fattar. alla har sina ups & downs. Och ibland tycker man att man ser 'okej' ut i spegeln. För cirka ett halv år sen, eller strax innan sommarlovet 2010 så började allt med mat spåra ur för mig. men jag såg inget negativt i det. det började med att jag inte hann med frukosten innan skolan, och sen försökte jag stå över lunchen i skolan med flit. för att jag ville bli smalare, jag såg det lite som en slags utmaning typ..

för varje dag som gick utan lunchen i skolan så blev jag bara stoltare och stoltare över mig själv. och för varje dag som gick så blev jag mindre och mindre hungrig vid lunchtid. Därimot åt jag alltid middag med familjen. Just den tiden jag höll på så så tyckte jag inte att något hände med min kropp.

Men om jag tänker tillbaka nu så vet jag att under den tiden var jag påväg att gå ner i vikt.

Jag tror att VÄLDIGT många tonårstjejer har dom här typiska komplexen. eller alla har väl något dom ogillar?, grejen är den att jag ser det här som enda utvägen. För mig att bli nöjd med min kropp. Att sluta äta skulle funka för mig, det är så jag tänker. och jag vet att det egentligen är en helt sinnesjuk tanke, men det känns som om jag faktist skulle kunna stoppa allt innan det går allt för långt.

Jag är 169 cm lång och väger 50. jag mår såå dåligt av det så det är sjukt. det är världens prestationsångest (stavning). Jag mår så grymt dåligt av det att jag bara vill krypa ner under täcket och gömma mig, och aldrig aldrig komma upp igen. Det är som om jag har hela världen på mina axlar. Jag mår dåligt av det här. Och jag vill sluta äta.. men det går inte. jag vet inte hur jag ska göra längre.

Förlåt att jag har slösat eran tid på denna skit. men det känns skönt att få skriva av sig lite ibland och bara låta allt.. komma ur sig.

Tack, och sköt om er tjejer. ni är guld värda.