Ur min dagbok

Ur min dagbok 3/1-2010

Känns som om allt börjar gå fel. Borde inte göra såhär, Men känner att jag inte orkar vara stark längre, orkar inte vara den som proppar i sig mat, jag har försökt allt för att du ska bli frisk, Ätit dubbelt så mycket som jag brukar, visat att mat är gott och bra, inte farligt. Men jag är inte nöjd, jag mår dåligt när jag ser mig själv i spegeln,Vill bara gråta. Vill bara att kläderna ska sitta fint, vill inte vara tung när mina baser bär mig, vill inte att dom ska tycka det är jobbigt. The only thing i wont is to be beautiful.
Jag har alltid varit minst, och nu får jag alltid hör att jag är störs, Jag har tappat i vikt och det känns så otroligt bra,  varje gång jag ställer mig på vågen och tappat, känner jag att jag lyckats, det är en sån jävla skön känsla. Jag ska inte tappa kontrollen, jag ska bara stanna här. Jag ska inte hamna där Angelica var, kanske bara ett kilo mindre, men inte mer! Ska inte låta min familj gå igenom helvetet med en till.

Blev inte riktigt som jag planerade..

Ur min dagbok

från 16/08 2009, då jag började hamna i fel tanke banor.

Jag har alltid tyckt att Angelica haft en ful kropp när hon var som sjukast, inte för att vara taskig eller något men det är fan inte snyggt att se ut som ett benrangel, Nu när hon börjat bli friskare ser hon så mycket bättre ut, även om hon fortfarande är väldigt smal.
Hon går alltid och kollar på sig själv i spegeln och nu har jag börjat göra samma sak, förut har jag aldrig sätt något större fel på min kropp, har liksom inte brytt mig.. men jag tror jag faktiskt ska gå ner något kilo, och få tränad och slimmad kropp, Då inte mycket, bara lite så ingen märker. Jag skulle ju aldrig hamna i samma sits som Angelica. Skulle aldrig göra så mot henne när hon för en gång skull börjar bli lite bättre. Men ska bara äta nyttigare, typ bara frukost, lunch och middag varje dag, och då inte för mycket på tallriken, inget godis eller små mellanmål! Det klarar jag, jag ska bara bli lite nöjdare med min kropp!


Så lät det, men det var inte riktigt så det slutade..



Ur min dagbok

2008-12/10 Observera att det här var när bara Angelica var sjuk och inte jag!

Dagen har varit hämsk, mycket tårar kan man väl beskriva allt med. Var i skolan som vanligt, satt i grupprumet med Julia, michaela och olivia som vanligt, Dom har skrattat och och haft lika kul som vanligt, själv har jag suttit ganska tyst, tänkt på annat och haft en klump i magen, Tror inte jag liksom kan skratta längre och mena det. Det finns för mycket att tänka på, allt hemma med angelica, vill ju inte förlora verken henne eller mamma, men vet inte hur jag ska göra heller..
Angelica ligger som vanligt inne på scä, mamma bor ju också där. Men idag i skolan kom hon hit, hon hade rymt. Hon sprang gråtandes hit och sa att hon skulle ta livet av sig, det kändes verkligen som om hela världen rasade samman, jag orkar inte mer, hon berättade att hon aldrig mer tänkte åka tillbaka och om någon tvingade henne skulle hon ta sitt liv. Mamma ringde mig och grät, jag började också gråta. Hon trodde angelica hade hoppat framför tåget och sprang runt och letate på varje tunnelbanestation i närheten av kliniken.Hon och pappa körde runt i tre timmar. Hon frågade mig om jag hade hört något, jag ljög och sa att jag inte visste, då började hon gråta ännu mer, jag lovade att jag skulle berätta om jag fick höra något, vilket jag inte gjorde. Mamma gick in i någon slags deppressionsspanik vilket gjorde att jag trodde att hon själv skulle hoppa. Jag får alltid stå mitt imellan mamma och angelica, alltid välja sida, och varje dag hugger det innom mig att behöva ljuga för någon, tänk om någon tar sitt liv för att jag inte sagt som det var, att det skulle vara mitt fel att någon av dom dör. jag orkar inte leva såhär längre, varje dag är det något nytt. tankarna om att bara försvinna har börjat komma allt oftare.. vem kommer ge upp först?
Efter skolan åkte jag hem, Mamma och pappa var ute och letade efter angelica, Jag gick in i något apatiskt tillstånd, la mig på soffan och, stängde av omvärlden och bara försvann, vaknade inte förens fram mot sju, det var middag. Ingen sa ett ord, inte ens ett andetag hördes. Det var tomt.. Tänk om hon aldrig mer kommer hem, om hon nu redan har hoppat framför et tåg? jag vill bara vakna ur denna mardrömm. Det här händer inte, vår familj var så perfekt, och nu.. nu går jag och väntar på vem som ska försvinna först. orkar inte många dagar till. ångesten, klumpen i magen, lögner och tårar är det ända min vardag består av. Snälla Älskade syster.. gör inte såhär.. kom hem, du betyder allt för mig!


ur min dagbok

Tänk på att det här år 2008, då angelica var sjuk och inte jag!
2008-09/10

Ligger och gråter, är så fruktansvärt rädd. Har varit e riktigt jobbig dag, Jag och Michaela har varit och hälsat på angelica idag på scä. Det var riktigt jobbigt, när vi kom dit hade hon låst in sig på toaletten, mamma satt och grät och sa att hon inte visste vart hon skulle ta vägen, vi började också gråta, det gick inte att hålla tårarna inne..
innanför hörde man angelica sitta och skrika att hon skulle ta livet av sig, man hörde också hur hon hade sönder saker där inne. Eftersom hon inte kom ut fick jag och michaela gå där ifrån, vi kom tillbaka lite senare då hon lugnat ner sig, vi fick prata med henne. Hon berättade då hur hon planerade att ta sitt liv. att om fönster gick att öppna skulle hon ha hoppat för länge sen och massa grejer. ville bara gråta när hon berättade allt. Hatar att se den jag älskar mest, knappt ha orken till att leva. Här hemma är det tomt.. bara jag elin och pappa, känner mig så ensam, knappt pratar någon med varandra. varje natt drömmer jag samma drömm, att angelica tar sitt liv och att jag alltid kommer för sent för att rädda henne. Är så rädd att det ska hända på riktigt vilken dag som helst.. det är det ända som snurrar i mitt huvud, att redan imorgon kanske hon inte finns kvar.



ur min dagbok

2008-30/11
Vilken dag! har aldrig varit så rädd förut.
skolan var väl som vanligt, jag sjönk undan i mina egna tankar som såklart gick till allt som hände hemma. När jag kom hem var allt som vanligt, mamma och angelica var hemma, eftersom mamma slutat jobba för att vara hemma med henne. Angelica låg och sov under en filt på soffan eftersom hon inte hade någon energi alls. och mamma låg inne på sitt rum, Klumpen i magen släppte lite, än var det ingen bråk. till middagen kom pappa hem. alla sätte sig för att äta och då bröt helvetet ut igen. Pappa satt och skrek, Angelica satt och grät, mamma sköt undan sin tallrik och gick där ifrån, själv satt jag tyst och pillrade i mig maten, sedan gick jag upp och la mig på soffan.  Hör allt oljud från undervåningen, håller inne mina tårar. Angelica rusar upp för trappan och smäller igen sin dörr, Hon sitter och hyperväntlierar, gråter och skriker, vill inte höra, vill inte se, men vet inte vart jag ska ta vägen, plötsligt öppnar hon dörren springer ner och hämtar något som jag inte hinner uppfatta vad det är innan hon låst in sig på ditt rum. Både mamma och pappa springer efter upp för trappan, mamma skriker till pappa att han måste slå in dörren, inte förens då förstår jag att hon hämtat alla möjliga medisiner för att ta sitt liv, ser hur pappa sparkar in dörren till hennes rum. Jag brister ut i gråt, sprang ner till mamma, var så rädd för att det skulle vara försent, att hon redan skulle vara död. Mamma kramar om mig, säger att jag inte behövde gå till skolan imorgon om jag inte orkar. Men jag ville gå dit, allt för att slippa vara kvar i helvetet, även om jag var väldigt deprimead.
tur nog så kom han i tid. Det här är nog det värsta jag varit med om, förstår inte vad som händer, vet inte vad jag ska göra, förutom att fälla tårar.




ur min dagbok

observera att det här är innan jag blev sjuk, då Angelica var sjuk.

2008-26/11
Jag förstår inte, Hur kan hon göra så här mot sig själv?
Jag bara ser på, på hur du blir svagar och svagare.
Gråter varje kväll, ända tills jag somnar, i skolan låtsas jag som ingenting, är bara tyst och instängd i min egna bubbla.
Kommer hem, väntar 5 minuter innan jag öppnar dörren, för egentligen vill jag inte gå in, Klumpen i magen om att komma in i helvetet. Möttes av mamma, sa hej men fick inget svar, hon gick in på sitt rum där hon redan tillbringat en vecka, apatisk och pratade inte med någon. Gick upp på övervångingen där Angelica satt och grät och skrek på sitt rum.
Min lillasyster kom fram till mig, hennes ord fick mig att brist ut i gråt då hon sa: Nu vet jag varför alla är så ledsna, Angelica ska dö, jag vet det nu. och det kom från en tjej på sex år..
Middagen på kvällen slutade så klart med skrik och tårar, Angelica sprang från bordet, låste in sig på sitt rum, mamma hade inte ens kommit ut för att äta, pappa berättade att Angelica skulle dö, han sa det rakt upp i mitt anskikte. Svarade inte.. visste redan att de kanske skulle sluta så, att jag skulle mista min bästa vän, som jag haft vid min sida hela livet.
Jag är så rädd, är nästan säker på att det här kommer sluta med att Angelica eller mamma tar sina liv, Och jag vet att då följer jag efter, Det lovar jag dig älskade syster, Dör du, dör jag också!


RSS 2.0