Ur min dagbok

2008-12/10 Observera att det här var när bara Angelica var sjuk och inte jag!

Dagen har varit hämsk, mycket tårar kan man väl beskriva allt med. Var i skolan som vanligt, satt i grupprumet med Julia, michaela och olivia som vanligt, Dom har skrattat och och haft lika kul som vanligt, själv har jag suttit ganska tyst, tänkt på annat och haft en klump i magen, Tror inte jag liksom kan skratta längre och mena det. Det finns för mycket att tänka på, allt hemma med angelica, vill ju inte förlora verken henne eller mamma, men vet inte hur jag ska göra heller..
Angelica ligger som vanligt inne på scä, mamma bor ju också där. Men idag i skolan kom hon hit, hon hade rymt. Hon sprang gråtandes hit och sa att hon skulle ta livet av sig, det kändes verkligen som om hela världen rasade samman, jag orkar inte mer, hon berättade att hon aldrig mer tänkte åka tillbaka och om någon tvingade henne skulle hon ta sitt liv. Mamma ringde mig och grät, jag började också gråta. Hon trodde angelica hade hoppat framför tåget och sprang runt och letate på varje tunnelbanestation i närheten av kliniken.Hon och pappa körde runt i tre timmar. Hon frågade mig om jag hade hört något, jag ljög och sa att jag inte visste, då började hon gråta ännu mer, jag lovade att jag skulle berätta om jag fick höra något, vilket jag inte gjorde. Mamma gick in i någon slags deppressionsspanik vilket gjorde att jag trodde att hon själv skulle hoppa. Jag får alltid stå mitt imellan mamma och angelica, alltid välja sida, och varje dag hugger det innom mig att behöva ljuga för någon, tänk om någon tar sitt liv för att jag inte sagt som det var, att det skulle vara mitt fel att någon av dom dör. jag orkar inte leva såhär längre, varje dag är det något nytt. tankarna om att bara försvinna har börjat komma allt oftare.. vem kommer ge upp först?
Efter skolan åkte jag hem, Mamma och pappa var ute och letade efter angelica, Jag gick in i något apatiskt tillstånd, la mig på soffan och, stängde av omvärlden och bara försvann, vaknade inte förens fram mot sju, det var middag. Ingen sa ett ord, inte ens ett andetag hördes. Det var tomt.. Tänk om hon aldrig mer kommer hem, om hon nu redan har hoppat framför et tåg? jag vill bara vakna ur denna mardrömm. Det här händer inte, vår familj var så perfekt, och nu.. nu går jag och väntar på vem som ska försvinna först. orkar inte många dagar till. ångesten, klumpen i magen, lögner och tårar är det ända min vardag består av. Snälla Älskade syster.. gör inte såhär.. kom hem, du betyder allt för mig!


Kommentarer
Postat av: nicole

Gud vad sorligt det är att läsa, jag kan facktiskt förstå varför du fick en ätstörning. När du levt i sådant kaos :( måste vart otroligt tuft för dig sophie. Ni verkat iallafall ha det mycket bättre nu, hoppas ni mår bra kram <3

2011-04-20 @ 23:20:36
Postat av: Anonym

sophie älskar dina texter, dom är sjuk sorliga hoppas ni mår bra snart!

2011-04-21 @ 01:32:07
Postat av: camilla

Åå vad hemskt, det måste vart väldigt jobbigt för dig.

2011-04-21 @ 20:59:00
URL: http://resanupp.devote.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0