att våga ta steget till det bättre

När jag var sjuk, var du min förebild. Du var den jag såg upp till, ville vara som och se ut som när jag skulle bli frisk. Du fick mig att kämpa, fick mig att sakta bli bättre. Du fanns alltid där, frammot och possitiv i min behandling. En hjälpande hand, den som lyste upp vägen jag skulle ta för att bli bättre..
Men sen försvann du. Personen jag såg upp till, hamnade i samma situation som mig själv. Plötsligt var allt så svårt, vem skulle nu vägleda mig? vem skulle nu lysa upp de rätta vägarna?
Jag hade haft dig där så länge, under en så lång tid var du alltid där.. Men vart fanns jag när du vart sjuk? Jag borde ha varit där för dig, som du var där för mig. Jag borde ha varit din förebild, jag borde ha lyst upp vägarna du skulle ta. Men jag fanns inte där, var bara till besvär. Jag drog med dig ut på djupt vatten, vatten där ingen av oss bottnar. Vatten där vi måste kämpa för att hålla oss över ytan, för att inte sjunka ner till botten. Men sakta har du börjat sjunka och jag ska göra allt för att dra upp dig till ytan igen, ska göra allt för att få in dig på torra land

Jag tror att det här är en bra dag.. Har fått ett litet jobb, träffat vänner och upptäckt att jag gått upp 1 kilo. Har ju förökt nu under två veckor att vara mer ordentlig med maten och så för att faktiskt gå upp lite i vikt. Och jag har ju lyckats så ska väl vara glad då. Jag ska försöka se det positivt och inte negativt, jag får finare kropp desto mer jag går upp, eller?.. lite mer kurvor lär man väl få tillslut iallafall, eller man kan ju hoppas...
det känns inte som om jag lyckas direkt, men det är väl bra för min kropp och så att njurarna och alla värden i kroppen blir bättre. Och det är bra eftersom jag har lovat Sophie att kämpa här hemma för hennes skull, så att hon får det lättare. Så det var väl en bra start antar jag..


 I shall try and get better. I shall fight and be strong. I shall try to do everything, for you to become better.

Idag har jag snackat med mamma, som vill att jag ska söka vård på mando nu när sophie ska bli inlaggd, så att vi kan få hälp samtidigt. Men jag vet inte, jag vill på ett sett bli bättre, men vet hur jobbigt det är att ligga där.. Jag tror att jag ska vänta ett tag och se om jag kanske kan bli bättre nu när sophie får hjälp, och om det inte funkar så tror jag att jag skriver in mig på mandometerkliniken igen..
Imorgon är det skola för min del, ska träffa skolsyster och en tjej från stockholms center för ätstörningar, jag vet inte riktigt vad vi kommer prata om eller göra, men hoppas att det inte blir värsta långa jobbiga samtalet bara..
Sen på fredag så ska jag till södersjukhuset för att röntga mina njurar, som tydligen inte var i något bra skick eller något.. Jag vet inte riktigt, det är så mycket just nu.

Sophie, Julia och Jag sommaren 2009.

Åhh.. dom ringde just från mandokliniken, dom tänker lägga in mig på heldygn redan nu på måndag, jag vill inte! Mitt kalium värde var tydligen farligt lågt, vilket kan leda till att mitt hjärta stannar. Kommer fan inte ha något liv, seriöst kan inte sluta tänka på att jag kanske inte ens får vara hemma på min födelsedag. Seriöst allting är förstört! Kommer sitta i ett jävla fängelse typ, fast fängelset är fan bättre, där är det ingen som sitter och glor när man ska äta.. fuck allt just nu jag orkar inte! hörs

Blev väckt för en stund sen och ska försöka att vakna till. Det blir att vara hemma från skolan idag också, så ska försöka plugga lite sen.
Vädret suger ute, det blåser regnar och typ snöar på samma gång. Usch! Jag har egentligen inte lust att göra någonting just nu, sitta och lyssna på deppmusik och bara hoppas att allt kommer gå bra med sophie idag. Jag är jättenervös, vet inte varför. kanske för att hon inte kommer att få vara hemma längre, för vem ska jag då vända mig till? Hon är den enda i min familj som jag kan prata med, den enda som verkligen förstår exakt allt...
Hoppas på det bästa iallafall och tycker att hon är väldigt stark som vågar söka hjälp själv. Jag måste också våga, våga ta det steget. Jag vill, men känner mig samtidigt inte redo, redo för att behöva genomgå allt igen.

Mina tränare och min mamma kom överens om att jag då inte fick träna längre och de var då det bara blev värre, skolsköterskan ringde hem från skolan och pratade med min mamma och mamma pratade med mig, jag hittade på massa ursäkter och nekade till att jag hade bulimi.. men till slut kommer sanningen alltid fram..

Min mamma ville egentligen inte inse att jag också var sjuk, hon ville inte inse att vår familj skulle komma tillbaka i samma helvete som det var förut, men hon försökte få mig att söka hjälp själv. Vilket jag inte ville. Jag ville inte missa skolan och trodde att jag kunde klara mig igenom det själv.

Men under sommarlovet gick jag från mina 37 kilo ner till 30.  Och då mådde jag riktigt dåligt, hade ingen ork och det kändes som om jag bara ville dö, hade så jävla mycket ångest och allt vara bara fel. Fattade inte att jag gjorde så här mot våran familj när jag visste vad vi gått igenom innan. Kände mig hemsk och såg inte riktigt vad som var meningen med livet.. och så känner jag nu med..

Nu dom senaste månaderna har det gått lite upp och ner.. väger just nu ca 31,5 kilo och vet att jag inte kommer kunna ta mig ur det själv. Ska därför till scä i på mitt första möte med att starta en behandling,  var där idag ju, ska även till mandokliniken imorgon. Är jätte nerös och fruktansvärt rädd för vad som ska hända. Trodde aldrig att jag skulle fastna i samma sjukdom.  Men säger bara en sak, sträva aldrig efter att gå ner i vikt, för helt plötsligt sitter man fast och det går inte komma där ifrån. Och det livet man har är verkligen inte värt det! Man kan inte ens kalla det ett liv..  bara ett helvete och ingen kommer förstå det förens man sitter i samma situation..

Nu får jag inte ens gå i skolan längre, det blev bestämt idag, kommer troligtivis börja en behandling i veckan också. ångest, ångest, ångest.

Hela vår familj var så jävla trasig. När Angelica var sjuk mådde jag fruktansvärt dåligt, grät varje kväll. Jag var så jävla rädd att det hela skulle sluta med att hon eller mamma skulle ta livet av sig. Hade mardrömmar om det väldigt ofta.  Det var som att hela det året hon var sjuk var jag instängd i en bubbla.. jag försökte verkligen göra allt för att hon skulle bli friska, åt alltid mer mat en vad jag egentligen orkade, för att hon skulle se att det inte var farligt. Jag fattade inte att det kunde vara så svårt att äta, men det gör man inte förens man kommer in i sjukdomen själv.

Men sen satte det stopp och jag började tänka lika dant. Det började med att jag ville vara nyttig. Jag satte upp mål för mig själv att jag inte fick äta något mer en frukost, lunch och middag, och då skulle jag inte äta så jag blev mätt utan bara lagom.  Sen om jag var sugen på något fick jag äta frukt och dricka vatten. Så höll jag på ett tag och det tog ett tag innan jag började sakta gå ner i vikt.

Men sen tyckte jag inte att det räckte och jag började minska frukosten och lunchen i skolan då mina föräldrar inte kunde se vad jag åt. Jag började även att spy upp middagen jag åt hemma eftersom jag tyckte att jag åt för mycket. Men jag kunde liksom inte minska middagen så mycket för jag var rädd att mina föräldrar skulle se, jag hade nu börjat utveckla bulimi.

Sedan åkte vi till Karibien, det var resan som skulle bli vår familjs nya start efter allt vi gått igenom med Angelicas sjukdom. Men så blev det inte. Jag tappade ganska mycket i vikt under resan och det var när jag kom tillbaka hem folk började märka att jag gått ner.

Jag bortförklarade allt och kom på alla möjliga ursäkter för att slippa maten eller kunna gå på toa efter så jag kunde få upp det.

Men efter det tog allt en neråt vändning, då min syster vart sjuk i samma typ av sjukdom. Plötsligt fanns hon inte som en förebild längre, utan satt i samma sits som jag. Hon tappade i vikt och jag började sakta omedvetet sjunka tillbaka in i sjukdomen. Hennes sjukdomsbild såg helt annorlunda ut en min, hon hade utvecklat bulimi och sakta började jag utveckla samma beteende som henne. Fram till i somras lyckades jag hålla vikten på ca 40 kilo och jag lyckades även uppnå mitt mål om att gå ut nian med 320 poäng och högsta betyg av alla på vår skola. Jag var riktigt glad att jag lyckats för en gångs skull. Glad för att mina föräldrar tyckte att jag hade lyckats.

Men sen började jag tappa i vikt. Jag ville inte gå ner i vikt, mådde jättedåligt över att jag faktiskt tappade kilo på kilo. Jag försöker att gå upp i vikt, men just nu går det inte så jättebra och jag väger just nu 35 kilo..

Det är så det ser ut för mig just nu. Jag kämpar hela tiden för att bli bättre, men ändå så tappar jag i vikt, vilket känns extremt jobbigt. Men jag hoppas att vändningen kommer snart. Ska på möte på torsdag med min skolsyster och en person som jobbar på Stockholms center för ätstörning. Jag får se vad som sägs och hur det går, ni i bloggen kommer säkert att få läsa om det mötet.

Sometimes I wish I was small again, because at that age no problems existed

... Jag kände mig inte alls dålig och allt kom nästan som en chock för mig. Jag tyckte alla överdrev och bara var dumma i huvudet.

Efter besöket hos skolsyster fick vi åka direkt in till södersjukhuset där jag fick stanna en vecka, eftersom jag var så sjuk. Jag fik inte gå, fick inte sitta upp i sängen och jag var tvungen att använda rullstol om jag skulle någonstans, till och med till toan som låg 3 meter ifrån min säng..

Efter en vecka där kom jag till en ätstörningsklinik som heter Stockholms centrum för ätstörningar. Jag låg där i två veckor och hade jätteproblem med att äta och dricka. Jag ville hellre dö en att äta mat. Jag satt till och med och planerade hur jag skulle kunna ta livet av mig..
Efter två veckor kom jag hem där ifrån. Direkt så gick jag ner i vikt igen. Mina föräldrar mådde jättedåligt och visste inte vad de skulle göra..  Alla var jättedeprimerande. Tiden gick och jag gick ner mer och mer. Julen började närma sig och mamma var rädd att jag inte skulle kunna vara med att fira den, rädd att jag faktiskt skulle dö. Hon sökte då till en ny ätstörningsklinik där man äter med hjälp av en våg.

Den 7 januari 2009 lades jag in på kliniken. Det var först då jag insåg att jag faktiskt var sjuk. Jag vägde då ca 30 kilo och lades in på heldygnsvården i 6 veckor. Jag fick ett rum som jag delade med en annan tjej som hade liknande problem. Den tiden var förmodligen den jobbigaste i mitt liv. Man var övervakad dygnet runt. Var man en befann sig så hade alltid en av personalen koll på en, man fick inte ens gå på toa eller duscha med stängd dörr och på natten kom det in någon ur personalen som kolla om man sov minst 10 gånger.

Jag led av väldig ångest under den tiden, ångest över att jag åt, ångest över att min familj mådde så dåligt och ångest över att jag sammanlagt minst skulle missa ett år av skolan. Vissa dagar kunde jag sitta och gråta oavbrutet i timmar och bara önska att jag slapp allt.
Efter de sex veckorna blev jag utskriven till dagvården på samma klinik. Det menas med att man är där hela dagarna, men får sova hemma på nätterna och helgerna.

Jag vet inte hur många veckor jag gick på dagvård innan jag äntligen fick börja gå i skolan en dag i veckan. När min behandlare såg att det funkade utökade hon dagarna till 2, sen 3 och så vidare och sista månaden i 8an kunde jag gå nästan varje dag. Jag hade då missat nästan hela 8an, men jag var på väg att bli bättre..

Fortsättning följer..

Det började väl i juni 2008. Jag började kolla mig allt mer och mer i spegeln och tyckte jag var tjock, eller inte sådär jättetjock, men att jag iallafall skulle gå ner något kilo. Jag kände att jag behövde bli bättre och prestera för att göra mina föräldrar stolta. Sophie fick alltid så mycket beröm över allt hon gjorde och jag ville också få den bekräftelsen av mina föräldrar.

Jag började med att sluta äta godis och sådant där onyttigt. Jag sa att anledningen var att jag bara skulle försöka att vara nyttig. Mina föräldrar tyckte att det var okej att inte äta sådana saker, jag hade ju haft godisförbud och sådant förut. Men bara efter någon vecka började jag även minska på maten. I början var det jättejobbigt, jag gick hungrig jämt, men det lade sig och jag kunde inte längre känna mig hungrig alls.

Jag började träna jättemycket, gick två långpromenader med hunden varje dag, sprang på vår krosstrainer varje dag och red och boxades på fritiden. Mina föräldrar berömde mig när jag tränade och för en gångs skull kände jag att jag faktiskt dög. Som om jag faktiskt var lika duktig som Sophie och fick lika mycket uppmärksamhet som hon.
Men allt gick snabbt överstyr och jag började fort gå ner i vikt. Jag tappade helt enkelt kontrollen..

När skolan började trodde jag att det skulle bli lättare och att jag skulle börja äta mer, men det blev bara värre. Jag räknade kalorier i allt jag åt, snart kunde jag inte ens äta en köttbulle till middag.. Alla kompisar som jag inte hade träffat den sommaren såg genast att något var fel. De sa det till mig också, men det var inget fel på mig tyckte jag. från det att allt hade startat, hade allt nu hållit på i två månader och under den tiden hade jag gått ner tio kilo. Jag som från början vägde 45 kilo vägde nu 35 kilo istället.

Mamma började att undra mer och mer, om jag åt i skolan t.ex. och det sa jag att jag gjorde. Men jag ljög som alltid när någon frågade om mat eller min vikt, sanningen var att jag aldrig åt i skolan.

Nu är det nog många som inte fattar vad jag pratar om. Men ni kommer fatta det senare när ni läser om våran bakgrund och hur allt ligger till.. för våra föräldrar drabbas också hårt. Aja kände att jag ville skriva av mig lite, hatar att alltid leva med denna ångest.

Nu dra jag till Mickis i alla fall, vi ska basta och bara snacka om allt. Jätteskönt att få komma bort från detta hus. Puss på er!

Jag är rädd, känner mig så hjälplös men samtidigt så elak. Mamma har fått ett samtal ifrån skolsyster angående att det inte går så bra just nu.. Jag är besviken på mig själv och fattar inte hur jag alltid lyckas förstöra allt. Jag vill ju göra allt bra, samtidigt rädd för att våga ta hjälp igen, vill ju klara allt själv hela tiden.
Jag vill gråta men vet att det inte hjälper, nu kommer allt bli kaos här hemma igen, mamma har redan legat inne på sitt rum en dag, hur många kommer det att bli ? 5,6,7 dagar kanske fler? kommer hon att flyttar igen? åh jag vill inte att hon ska må såhär pågrund av mig, vill att allt ska vara som förut, vill att alla ska må bra...