Sophie del 2, ätstörning
Mina tränare och min mamma kom överens om att jag då inte fick träna längre och de var då det bara blev värre, skolsköterskan ringde hem från skolan och pratade med min mamma och mamma pratade med mig, jag hittade på massa ursäkter och nekade till att jag hade bulimi.. men till slut kommer sanningen alltid fram..
Min mamma ville egentligen inte inse att jag också var sjuk, hon ville inte inse att vår familj skulle komma tillbaka i samma helvete som det var förut, men hon försökte få mig att söka hjälp själv. Vilket jag inte ville. Jag ville inte missa skolan och trodde att jag kunde klara mig igenom det själv.
Men under sommarlovet gick jag från mina 37 kilo ner till 30. Och då mådde jag riktigt dåligt, hade ingen ork och det kändes som om jag bara ville dö, hade så jävla mycket ångest och allt vara bara fel. Fattade inte att jag gjorde så här mot våran familj när jag visste vad vi gått igenom innan. Kände mig hemsk och såg inte riktigt vad som var meningen med livet.. och så känner jag nu med..
Nu dom senaste månaderna har det gått lite upp och ner.. väger just nu ca 31,5 kilo och vet att jag inte kommer kunna ta mig ur det själv. Ska därför till scä i på mitt första möte med att starta en behandling, var där idag ju, ska även till mandokliniken imorgon. Är jätte nerös och fruktansvärt rädd för vad som ska hända. Trodde aldrig att jag skulle fastna i samma sjukdom. Men säger bara en sak, sträva aldrig efter att gå ner i vikt, för helt plötsligt sitter man fast och det går inte komma där ifrån. Och det livet man har är verkligen inte värt det! Man kan inte ens kalla det ett liv.. bara ett helvete och ingen kommer förstå det förens man sitter i samma situation..
Nu får jag inte ens gå i skolan längre, det blev bestämt idag, kommer troligtivis börja en behandling i veckan också. ångest, ångest, ångest.
feel for you..
hoppas ni tar er ut ur denna sjukdom tjejer, i know it isnt easy. Men kämpa!
ni har bloggläsare, och vänner som stöttar er !
så synd att så snygga människor som er ska behöva hamla i det här, självklart otur för en icke snygg också,haha.
Kram på er!
Du och Angelica har en underbar blogg, och ni själva är det också. Och eran blogg är också väldigt intressant att läsa. Ni båda är jätte söta och snygga och det är verkligen trist att höra hur svårt ni verkar ha det hemma med familjen och med era sjukdomar.. Och ja hoppas att allt kommer att gå bättre för er. Och det är som sagt bara att kämpa! Vet att det kan vara svårt ibland men håll ut.. Och verkligen tråkigt att du inte kan gå i skolan längre.. :(
Men Kramar till er tjejer och hoppas verkligen att allt kommer att bli bättre för er.
Min kompis är på mandokliniken, fast bara på dagarna, hon får sova hemma.
Jag kan inte riktigt förstå hur jobbigt ni har det såklart, men jag tror på er och kämpa, för ni kommer klara er ut det ni med. Även om det känns tufft nu!
Bara så ni vet så är ni SJUKT söta!
Massor med kramar till er!
Söte, ha inte ångest. Se framåt, det är inget dålig med behandling se det som en tillgång till hjälp. Hjälp är bra, hjälp betyder att du kan komma ur det här. Vill att du ska tänka på att vad som händer, hur det än blir så ska du bara se framåt. Och det är jätteviktigt att du kommer ihåg och tänker att du gör det här för DIN skull. Tänk inte på hur du påverkar andra, DU är i centrum och DU ska bli frisk.
Pussssss