Kan inte bli värre..
Aldrig mer i hela mitt liv!
Vad dåligt att de inte tar hänsyn till vad för mat man gillar, jag menar ni är ju faktiskt där för att äta och då är det ju inte så peppande att få något man inte tycker om. Måste säga att du är så otroligt stark som gör det här, även om du nog inte känner det själv ännu.
Hej tjejer! Vet inte riktigt hur jag halkade in på er blogg, men nu har jag suttit och läst i säkert en halvtimme. Jag har själv varit inlagd på Mando ett bra tag. Jag vet hur jobbigt det är när behandlarna säger att de förstår, när man själv känner att de inte förstår ett jävla skit, jag vet hur det känns att sitta och äta pannkakor med sylt och grädde med tårar rinnandes längs kinderna för att det är så jobbigt. Jag vet. Jag vägde 36 kilo till mina 169 cm när jag blev inlagd. Då gjorde jag det mest för att mina föräldrar tjatade. Jag ville inte riktigt bli frisk själv. Eller, jag sa att jag ville, men i själva verket kände jag att sjukdomen var en trygghet. Jag var rädd för hur mitt liv skulle bli när jag var frisk, anorexian hade blivit som en identitet för mig. Jag hade min familj och mina närmsta vänner och jag tyckte att det räckte bra med det. Jag behövde ingen annan i hela världen. Jag behövde inte göra nånting kul, eller utsätta mig för nån situation där jag skulle behöva äta mat någonsin igen. Jag var helt nöjd. Tills jag en dag när jag fick nog. Och jag hoppas verkligen att den dagen kommer för er båda snart. Jag vet inte riktigt vad som hände, jag insåg bara att det visst fanns mer än att ligga inlåst på Huddinge sjukhus hela dagarna och tycka att det var jobbigt att äta mat. Jag började tänka på mat som min medicin, bara det att den smakade gott. Jag slutade att vara rädd för maten. Och någonstans vid 43-44 kilo, så såg jag plötsligt hur smal jag var. När jag vägde under det, så tyckte jag att jag var fet, vad konstigt det kan vara. Det var som att min hjärna blev normal igen, att jag kunde se sanningen och förstå att folk verkligen varit oroliga för mig. Jag blev friskskriven på 3 månader. Från att ha varit sjuk i 2 år. Bara genom att sluta se maten som en fiende. Se den som en vän istället... Den kommer hjälpa er att bli friska. Bättre medicin än att äta penicillin iallafall, tycker ni inte? Jag vet inte ens varför jag skriver det här... Jag blev bara så ledsen. Livet är så mycket mer än att vara sjuk. I mitt fall så kände jag att jag inte hade kontroll över någonting annat än min sjukdom. Den var ett säkert kort, nånting jag inte ville göra mig av med. Men den gav mig ingenting bra. Och vem vill vara ett kontrollfreak? Jag hoppas verkligen att det går bra för er tjejer. Ni är så himla vackra. Jag hoppas att ni känner att ni själva är värda mer än att vara sjuka. Det finns så mycket som man missar när man är sjuk och den enda som hindrar dig från att bli frisk är DU själv. Jag säger inte att det är lätt. Det var det svåraste jag någonsin gjort. Det är skitsvårt och skitjobbigt och jag har gråtit många tårar under vägen. Men det var verkligen värt det. Jag brukar komma på återbesök på Mando ibland, hör av dig Sophie, och du Angelica med för den delen, om ni vill ses någon gång och bara prata. Ha nu en underbar födelsedag! Kram Maja
