L om Mot Grekland!:

Jag hittade nyss till er blogg och har läst en del. Som jag har förstått så har ni båda en ätstörning och är tvillingar.
Jag har också en tvilling, och vi båda har en ätstörning. Det började med att vi tog bort det onyttiga i vår kost och började träna i hopp om att gå ner i vikt eftersom vi alltid har varit de mulliga i släkten. Det funkade, men gick inte ner så mycket som jag ville och jag började bara fett på kroppen. Jag började läsa en blogg om en tjej som har anorexia, och någon vecka efter pratade jag och min tvilling om ätstörningar och bloggen om anorexia. M (min tvilling) sa att hon känner igen sig lite av det hon skriver för hon också hade läst den, och jag sa att jag också gjorde det.
Vi började göra matplanering för varje dag och räknade kalorier. Vi kom ner till 300 kcal om dagen högst och så brände vi allt vi hade ätit.

I början gillade jag det, men nu är jag orolig. Jag äter inte så mycket alls, men M "tappar kontrollen" ibland och spyr upp. Jag hör henne ofta spy på toan. :( Jag vill bli frisk och försöker, har pratat om det med henne men hon vill inte. Jag har sagt att jag kanske berättar för mamma om hon inte slutar spy men då säger hon att jag sviker henne och blir arg.
Vad jag ska göra? Har du något tips på hur jag kan göra för att prata med henne?
Förlåt för en rörig och lång kommentar men jag vet inte vem jag ska vända mig till.

Svar: vi känner igen oss väldigt mycket i det du skriver. När jag (Angelica) var sjuk i anorexia vågade Sophie aldrig berätta för vår mamma att jag aldrig åt, även om mamma ofta frågade och undrade, eftersom jag rasade i vikt. Samma sak gällde när Sophie också vart sjuk, Då vågade Jag (Angelica) inte säga något heller, även om mamma undrade osv. Det berodde på att man inte ville svika varandra osv.
Varken jag elller Sophie fick hjälp i tid, vi hade rasat massor i vikt båda två och jag (Angelica) fick ligga på akuten i en vecka för att mitt hjärta höll på att stanna, eftersom min puls var så pass låg, innan jag lades in på Mando och Sophie fick läggas in väldigt snabbt på Mando, eftersom hennes kalium var så lågt osv.
När man väl börjat med något är det så svårt att komma ur det, både du och din syster har ju problem med maten, så kanske ni kan prata med varandra och bestämma er för att söka vård tillsammans?
Om det inte blir bättre för din syster tycker jag att du ska vända dig till någon vuxen, Jag (Angelica) vände mig till skolsyster när Sophie vart sjuk och hon kunde ringa hem till min mamma och berätta allt. Dock sa hon inte att det var jag som hade berättat, utan att det var hon själv som sätt att Sophie var sjuk. Tyvärr var våran skolsyster vi hade då inte så förståelig för ätstörningar och det dröjde därför väldigt länge innan hon ringde.
Du kanske kan prova det du med? Gå inte och vänta, för ingenting blir bättre utan hjälp.

Du är ju inte heller frisk, så kanske kan du vända dig till någon att prata med till en början, kanske får det din syster på andra tankar också? hon kanske väljer att följa din väg om hon ser att du mår bättre också. Det finns mentorer man kan skaffa, som själva har haft ätstörningar men nu blivit friska. Dem har tystnadsplikt om allt ni säger, men kanske kan vara till hjälp eftersom de vet vad ni går egenom.

Kram och lycka till !